Då var det avklarat, mitt allra första luciatåg som tärna. Låter kanske konstigt.
Kan jag till viss del hålla med om, men minsta dottern på tre år sa:
-Pappa, oh waaoo, vad du är cooooool!!!
Och då undrar man ju lite såhär i efterhand.
-Hur många har klassats som coola när dom går tärna????
Nä just det, inte så många va? För allvarligt talat är det inte sååå cool att vara tärna.
En tjej( vanligt vis vill säga) i en ganska trist å enkel vit långklänning, i något som kanske Jesus kunde ta på sig när han skulle bryta bröd och blanda rödtjut, vad vet ja? I handen sen ett ljus och så lite glitter för att piffa upp det hela.
Nää, det rycker inte nånstans hos mig, så cool??
Nää.
Ok, den ljusa sockersöta rösten som ska trollbinda publiken, i detta fall höns på konferens, eller förlåt mig damer på symöte. Har så svårt att se skillnad på vissa saker. Som sagt den sockersöta, ljusa rösten som förväntas, den fanns inte riktigt där. Jag lät lite mer som en förkyld Tomas DiLeva där jag stod med ljuset på sträckt arm. Men nu var det inte sångteknik och kvalite' dom kacklande åskådarna var där får att se, utan tre små söta barn i fina luciakronor och tomtedräkter.
Sen att dom även fick se en lönnfet tärna med tajt klänning och orange garnliknande hår med skägg och en fullvuxen tomte, det var nog bara bonus.
Över åtta miljoner invånare i detta långa land, men endast ett fåtal damer som fått uppleva detta magnifika nytänkande, vad gäller vår egen Lucia…
Är det någon som är intresserad av bilder från vårt luciatåg, så kan jag rekommendera min kära frus bloggande på adressen:
…………………………runt gård och stuva, kring jord som sol'n förgät, skuggorna ruva
Då i vårt mörka hus stiger med tända ljus ...
Sa-ankta L-u-u cia sanktaaaaa Luuuucia!!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar